Joels bakdäck hade sprutat regnvatten i ansiktet på mig i fyra mil, men snart lyste solen igen och vi var framme i Hamina – en ganska trist stad. De svenska vägskyltarna var sedan länge försvunna. 80-tals-träningstrikåerna hade blivit en vanligare syn. Husen hade blivit betongigare. Vi närmade oss ryska gränsen.

Den kvällen insåg vi plötsligt att vi inte visste var vi skulle bo Viborg. Någon (eventuellt jag själv) hade glömt ta med adressen. Det blev lite nervöst. Tänk om dom skulle fråga var vi skulle bo första natten vid gränsen. Skulle det bli slutet på resan? Vi upptäckte också att vi hade räknat fel på dagarna. Vi hade byggt semestern likt en bro – från två håll. Nu visade det sig att bron inte räckte ända fram. Det fanns två dagar över som vi inte hade räknat med. St Petersburgs-vistelsen blev plötsligt 30% längre.

Alarmet sattes till 7 for att komma iväg tidigt. Lade oss för att sova och undrade om vi hade ett björngap eller en björnkram att vänta följande dag.