Jodå vi lever! Det har bara funnits Internetcafeer med kyrilliska/ryska operativsystem hittills, så det är därför vi inte skrivit för än nu. (å, ä och ö skriver vi i HTML-kod)

Vi började ganska tidigt från Hamina och cyklade snabbare än nagonsin. Det var sol och ganska varmt. Vid lunchtid nådde vi den Ryska graensen där vi fick visa pass och visum i fyra olika omgångar innan vi kunde cykla in i landet. Det var inte så svårt ända tycker vi. Vi gissar att eftersom vi köpte det dyra visumet för 2000 kr (istället för det vanliga för 499) så star det någonstans i det där passet att ”don’t mess with this guy, he will bring money into the country”.

När vi skulle äta var det svårare. Vi fann ett vägcafe där ingen talade engelska (naturligtvis). Vi är inte jättebra förberedda egentligen. Ingen av oss kan ens räkna till tre på ryska. Vi hittade sedan en bensinmack i närheten efter gränsen där vi lyckades identifiera en laxmacka som ätbar.

Efter detta var det bara att bräsa på. Det var E18 som gällde men med landsvägsstandard, bred väggren och väldigt lite trafik för att vara den enda vägen till Viborg och St Petersburg från finska gränsen. Vi provade en gång att lita på vår ryska karta från 2005 (kan den vara en kopia av en äldre karta från 1980 kanske?) men hamnade efter en halvtimmes cykling på en Ölandslik grusväg, vid byggandet av en lyxig sommarvilla (Medvedevs?) laengst ute på en udde. Efter snack med ryska byggarbetare p&aring: peka-och-le-spraaket så vände vi tillbaka till stora vägen.

Fyra timmar av intensivt trampande till och vi hittade fram till Viborg. En pittoresk riddarby/rysk betongstad som håller på att renoveras. Men det får vi skriva mer om i ett annat inlägg. Ville bara säga att vi mår bra och att det kommer mer innehåll här nu.