Det stod ganska tidigt klart att gransövergången inte var inriktad på cyklister. Många olika körfalt och körförbud beroende av fordonstyp, men cykeln hade de glömt. Vi tolkade det som att det var upp till oss sjalva och fann bilen det lämpligaste – ingen klagade. Framme vid den Finnska kontrollen tilltog ovissheten. Ett grönt ljus hade gett oss klartecken men vem ville titta på våra pass? En förbipasserande finsk vakt skrattade högt – Ha Ha Ha depends on where you want to go Ha Ha. Med det svenska medborgarskapet i ryggsäcken var det dock lätt att forsera den första kontrollen och vi fammlade snart runt bland körfalt i ingenmansland. Efter drykt en kilometer och en första ryssk kontroll var vi framme vid nästa. Det var nu det skulle bära eller brista.

Två papper att fylla i men inga frågor om övernattningar. Vet inte hur den konversationen skulle se ut – vi förstod inte varandra. Ett gigantiskt Sovjetiskt vakttorn i betong övervakde det hela. Cykeln hade visat sig vara ett ypperligt fordon vid finsk-rysska gränsövergångar. Det gick att zickzacka sig mellan långa rader av bilar och ingen tycktes bekymra sig över det. Uppskattningsvis tog det hela en timme – många gånger snabbare än vad någon av oss förvantat sig. Nu hade vi gott om tid på oss till Viborg.

Floppen: Jag (Jonas) bli nästan överkord av en ryssk jeep som brutalsvängde.

Flippen: En spansk turistbuss fotograferar oss och berömmer våran sportighet – Johan briljerar på spanska.